I Järva Folkets Park på Eggeby Gård fortsätter man att ställa ut konstnärer med anknytning till Järvafältet. Den sjätte juli hade Marcello Lentini vernissage.

När jag kommer dit sitter han utanför och snackar italienska i sin lur. Men vi går genast in och får en pratstund bland tavlorna. Han talar om att den sociala samvaron i förorten skadas av nedläggningar och omflyttningar av folk, och att det blivit svårare för konstnärer att hitta utrymme för sin verksamhet eftersom det försvinner så mycket lokaler. Men själv är han en av de konstnärer som har ateljé i huset invid manbyggnaden i Eggeby, det som användes som sjukstuga under Järvas militärtid.

Marcello Lentini kom till Sverige i början av 1980-talet efter en femårig arkitektutbildning i Florens. I början bodde han i Tensta och fortsatte plugga ett år på KTH.

Sedan har han varvat jobbet som arkitekt med måleriet. Jag frågar om det ena hänger ihop med det andra. Det är olika saker, säger han. Men så fastnar vi för en tavla där han laborerat med varianter av färgglada ansikten och det gyllene snittet. Verkligheten är inte perfekt, säger han, men vi strävar efter det perfekta. Och nog finns det en kompetens som arkitekten delar med konstnären.

Jag får syn på en tavla med ryska bokstäver och frågar om han ställt ut i Ryssland. Nej, men han hade sett en sovjetisk affisch, som det stod ЛЕНИН på och blev fascinerad av att det räckte med att lägga till ett T och stuva om lite så blev Lenin till ЛЕНТИНИ, hans eget efternamn med kyrilliska bokstäver.

Marcellos konst är mångfacetterad, från föreställande till ganska abstrakt, gärna med mycket färg. Här har han gjort ett urval från flera års produktion. En av tavlorna ingår inte i utställningen utan hänger permanent i Järva Folkets Park på Eggeby Gård. Den är från första tiden i Tensta, då det började komma elefantöron på fasaderna, säger han. Paraboler nämligen och han säger att man kunde klistra reproduktioner av kända konstverk på de stora runda ytorna – det skulle inte inverka på parabolernas funktion och förorten skulle bli som ett museum.

Vädret är vackert och juli är kanske inte den bästa tiden att ställa ut konst. Jag är nästan ensam med Marcello. Det är synd, men när jag lämnar Eggeby Gård kommer det ett gäng och man hoppas det blir fler som letar sig hit. Belöningen är Marcellos tavlor och utställningen pågår till den 23 augusti.

Mats Leander    
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Eggebystenen – ende sonen död

Runstenarna på Järvafältet II I förra artikeln hälsade vi på Björn och hans bror vid Husbypasset och beundrade runorna i ristaren Visätes konstfärdigt slingriga rundjur. Men idag lämnar vi Husbybröderna och går rakt ut på fältet mot Eggeby.

Terminsavslutning för Läslust i Rinkeby

När Läslust i Rinkeby hade terminsavslutning på biblioteket firades de elever som varit med under hösten. Kanske finns det en framtida nobelpristagare bland deltagarna?

Mizeria, del 31: Du vet aldrig vilka öron som är märkta

Både hissen och rulltrappan är ur funktion. Så vi tvingas bära hela den här skrotiga barnvagnen – plus allt Mishas skit som hon proppat in i den – i trappan manuellt medan hela Stockholm går in i oss. Misha är svettig och stressad som vanligt men har svordomar redo som hon skriker ut utan minsta tvekan så fort hon hör någon gnälla mellan tänderna. Hon är fett äkta, om hon känner något så flyger det ut ur hennes mun utan filter. Hon, som själv är mamma, sa precis ”din mamma” till tanten som mumlade irriterat bakom oss. Hon skiter i. Det värsta är att tanten väntade på att meningen skulle avslutas. Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

En film som absolut alla måste se

Gör inte misstaget och tro att Les miserables är en musikal. Eller dissa den eftersom den är fransk och bara visas på ett fåtal biografer. Det är en film som borde ses av alla, och särskilt av beslutsfattare och tjänstemän.