Det sitter tre äldre damer runt ett bord i samlingssalen i Kista servicehus.
– Sitta i solrummet? Nej, aldrig i livet. Där känner man sig instängd.
Rummet med solstolar och riktig sand är tomt.
När vintern är som mörkast och kallast skulle man kunna tro att satsningen var uppskattad. Men inte av damerna runt bordet.
– Idiotiskt, skulle aldrig gå dit. Hade varit mycket bättre med en skön bubbelpool, säger en av damerna, som inte vill ha sitt namn i tidningen.
De andra två damerna, Rosa Ato är 101 år och ursprungligen från Chile., och hennes väninna Mabel Boutureira är från Uruguay.
– De frågar inte oss vad vi vill, säger Mabel. Det var likadant med filmsalen, där visar de film samtidigt som det är kaffe. Och de har inte visat en spansk film någon enda gång.
Rummet är utrustad med riktig sand, för att kunna låtsas att värmen och ljuset är på riktigt. Ett stilla vågskvalp hörs och hur varmt man vill ha det går att ställa in. Miami, Mauritius eller Bali kan man välja mellan.
Det är aldrig en människa där inne
Jane Enberg är ansvarig för dagverksamheten på Rinkeby-Kista Servicehus. Hon är väl medveten om att solrummet ofta står tomt.
– Ja, det är inte så välbesökt, även fast vi har gått ut med reklam till alla som bor här. Men gästerna i dagverksamheten går dit regelbundet, de tycker det är skönt med värmen.
De tre damerna i samlingssalen vill också ha värme, men i sina lägenheter. De klagar på att det är kallt inomhus och höga elavgifter vintertid. Och solrummet avfärdar de unisont:
– Man känner sig inlåst. Det är aldrig en människa där inne.
Kerstin Gustafsson Figueroa
