För snart sex år sedan var jag första journalisten på plats när kravallerna startade i Husby – ordningsvakternas ingripande mot Anas Ali, Sakariye Matas, Yonis Muse och Muad Suleiman i Kista Galleria visar vad som har ändrats under tiden.
Inte. Ett. Skit.
Så här var det då, så här är det nu – invandrarbarn från förorterna har inget värde i dagens Sverige. Som vakten sa i videoklippet har de bara skyldigheter, inga rättigheter.
Jag har bott i Kista i snart sjutton år och under den tiden har jag varit involverad i fotboll och kampsport. Nästan året runt är jag på någon fotbollsplan eller i någon hall i orten och spelar och organiserar fotboll eller brottas med dem, eller bara tuggar. Under alla dessa år har jag knappt behövt höja rösten.
Och jag har aldrig behövt använda våld för att få dem att göra något, hur bråkiga eller aggressiva eller våldsamma de än var just då själva.
Jag har sett många unga grabbar – grabbar precis som Anas, Sakariye, Yonis och Muad – växa upp.
Jag har sett dem skaffa jobb och fru och barn.
Jag har sett dem bygga idrottsföreningar och vinna titlar.
Jag har sett dem organisera poesitävlingar som överglänste den brutaliteten som är deras vardag.
Jag har sett dem nekade i kön till nattklubben.
Jag har sett deras skolor privatiserade och omgjorda till ungdomsförvaring vars enda syfte är att tjäna pengar åt folk som inte behöver.
Jag har sett vissa av dem dö på gatan – en gång på min egen gata – för att livet erbjuder dem ingen annan framtid än en kortvarig och blodig sådan inom kriminalitet.
Jag bryr mig inte det minsta vad grabbarna gjorde för att tillkalla vakternas uppmärksamhet, för att det spelar ingen roll.
Är man brun i huden i 164 så räcker det – du är dömd på förhand. Du kommer aldrig att behandlas med den rättvisa som resten av Sverige kan förvänta sig.
Mina barn, 12 och 14, vistas i samma galleria som grabbarna så gott som varje dag, men ingen ordningsvakt i hela världen kommer någonsin att lägga ett finger på dem för att de har två vita föräldrar.
Det går inte längre att bortse ifrån att det finns en strukturell rasism som nedvärderar alla invandrarbarn som inte är vita – även de som inte säger ett pip.
Sverige har blundat och blundat och blundat.
Men när en 12-årig pojke som firar sin födelsedag får en hjärnskakning – en hjärnskakning! – på grund av ett ingripande från en ordningsvakt kan ni inte blunda längre.
Hade en av de här pojkarna fått stryk hemma och det polisanmäldes så hade deras föräldrar hamnat framför en domstol då Sverige stoltserar med att barnaga inte är tillåten här.
Men det är det ju.
Ordningsmakten kan använda våld mot små bruna barn i princip utan någon som helst risk att bli straffad.
Och tills det ändras, kom inte till mig och säga att det inte finns en strukturell rasism i det här landet.
Philip O’Connor
Läs artikeln om pojkarna HÄR
