Philip O’Connor
För snart sex år sedan var jag första journalisten på plats när kravallerna startade i Husby – ordningsvakternas ingripande mot Anas Ali, Sakariye Matas, Yonis Muse och Muad Suleiman i Kista Galleria visar vad som har ändrats under tiden. 
Inte. Ett. Skit. 
Så här var det då, så här är det nu – invandrarbarn från förorterna har inget värde i dagens Sverige. Som vakten sa i videoklippet har de bara skyldigheter, inga rättigheter. 
 
Jag har bott i Kista i snart sjutton år och under den tiden har jag varit involverad i fotboll och kampsport. Nästan året runt är jag på någon fotbollsplan eller i någon hall i orten och spelar och organiserar fotboll eller brottas med dem, eller bara tuggar. Under alla dessa år har jag knappt behövt höja rösten. 
Och jag har aldrig behövt använda våld för att få dem att göra något, hur bråkiga eller aggressiva eller våldsamma de än var just då själva. 
Jag har sett många unga grabbar – grabbar precis som Anas, Sakariye, Yonis och Muad – växa upp. 
Jag har sett dem skaffa jobb och fru och barn. 
Jag har sett dem bygga idrottsföreningar och vinna titlar.
Jag har sett dem organisera poesitävlingar som överglänste den brutaliteten som är deras vardag. 
 
Jag har sett dem nekade i kön till nattklubben. 
Jag har sett deras skolor privatiserade och omgjorda till ungdomsförvaring vars enda syfte är att tjäna pengar åt folk som inte behöver. 
Jag har sett vissa av dem dö på gatan – en gång på min egen gata – för att livet erbjuder dem ingen annan framtid än en kortvarig och blodig sådan inom kriminalitet.
Jag bryr mig inte det minsta vad grabbarna gjorde för att tillkalla vakternas uppmärksamhet, för att det spelar ingen roll. 
 
Är man brun i huden i 164 så räcker det – du är dömd på förhand. Du kommer aldrig att behandlas med den rättvisa som resten av Sverige kan förvänta sig. 
Mina barn, 12 och 14, vistas i samma galleria som grabbarna så gott som varje dag, men ingen ordningsvakt i hela världen kommer någonsin att lägga ett finger på dem för att de har två vita föräldrar. 
Det går inte längre att bortse ifrån att det finns en strukturell rasism som nedvärderar alla invandrarbarn som inte är vita – även de som inte säger ett pip. 
 
Sverige har blundat och blundat och blundat. 
Men när en 12-årig pojke som firar sin födelsedag får en hjärnskakning – en hjärnskakning! – på grund av ett ingripande från en ordningsvakt kan ni inte blunda längre. 
Hade en av de här pojkarna fått stryk hemma och det polisanmäldes så hade deras föräldrar hamnat framför en domstol då Sverige stoltserar med att barnaga inte är tillåten här. 
Men det är det ju. 
Ordningsmakten kan använda våld mot små bruna barn i princip utan någon som helst risk att bli straffad. 
Och tills det ändras, kom inte till mig och säga att det inte finns en strukturell rasism i det här landet. 
 
Philip O’Connor

Läs artikeln om pojkarna HÄR

Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Om känslan att vara utanför och inte höra till

Hur blir våra liv efter detta? Nyhetsbyrån Järva ber oss alla att berätta om tankar och erfarenheter under dessa coronatider.

Det blev inte som jag tänkt, men bättre än jag hade trott

Det började lite trist. Borde man inte göra något vettigt? Allt sånt man hade skjutit upp och inte har lust att göra? Då kom jag på det som brukar locka – ett besök på Erikshjälpen i Spånga – hållplats ”Solhöjden!”

Ingen tänker lämna de gamla för att dö utan vård

Panyotis Hatzipavlis skriver att patienter över 80 år inte ska få intensivvård. Han har lyckligtvis fel. Och om han hade rätt så skulle sjukvården bryta mot svensk lag.

Vita män är immuna mot att bli kallade terrorister

Den 3 maj 2020 publicerade Dagens nyheter en artikel om en 51-årig man som hade nio kilo dynamit hemma. Hemma hos mannen fann polisen även en dödslista på vänsteraktivister och journalister samt flera vapen. Men i väntan på rättegång i höst släpps mannen på fri fot.