Vem har tålamodet att acceptera all okunskap som reproduceras i etablerade medier? I anslutning till den rapport som BRÅ publicerat ser man flera journalister och skribenter som uttalar sig om brottsutvecklingen bland unga från socioekonomiskt utsatta områden.
Ett flertal av dessa journalister och skribenters analys saknar fokus på individualpsykologiska, sociala och ekonomiska förutsättningar, istället uppges orsakerna handla om helt andra saker. I berättelsen görs ”invandring” och ”kultur” till centrala orsaker. Denna verklighetsbeskrivning är djupt oansvarig och destruktiv.
Ett exempel på detta fenomen är Amanda Brobergs artikel i GP/Expressen där hon bland kastar in meningar som ”oviljan att erkänna kulturskillnader, som vad som utgör den största faran”.
Den avhumaniserande beskrivningen bortser från skillnader i sociala och ekonomiska livsvillkor
Den avhumaniserande beskrivningen av orsakerna till det som sker, är naturligtvis ett drömscenario för politiker på yttersta högerkanten eftersom den bortser från frågor som handlar om skillnader i sociala och ekonomiska livsvillkor.
Slutsatsen av detta resonemang blir att vi i första hand inte behöver ifrågasätta hur socialtjänsten fungerar, vi behöver inte fundera över psykvården, vi behöver inte se över hur skolan fungerar, vi behöver inte fråga oss om polisen fungerar som den ska, vi behöver inte ta hänsyn till den dramatiska förändring i social och ekonomisk jämlikhet som skett i sverige de senaste 20 åren, vi behöver inte fundera på om tullen ges tillräckliga resurser, vi behöver inte fundera på om det skett förändringar i den kriminella världen som ändrat villkoren på sätt som gör att unga på ett enklare sätt kan sugas in i destruktivitet, vi behöver inte fråga oss om efterfrågan på droger och tillgången och tillgängligheten har förändrats.
Vi kan istället lägga vårt fokus på den lilla avvikande grupp med unga som inte fungerar och använda etnicitet och andra faktorer som en allmän förklaringsmodell till det som sker.
En fullständigt värdelös beskrivning som inte leder någonstans
Förutom att detta är ett direkt hån mot den enorma överrepresentation av personer med invandrarbakgrund som lever ett ordnat liv, är det ett svek mot familjer som drabbas och dessutom en fullständigt värdelös beskrivning som inte leder någonstans i ett sammanhang där man arbetar mot lösningar.
Orsaksbeskrivningen är även ett svek mot de unga som är en del av den kriminella miljön, eftersom dessa, utifrån skribenternas analyser inte styrs och påverkas av samma mekanismer som andra.
Om de hamnar fel så är det därmed på grund av andra orsaker än vetenskapligt erkända orsaker som åsidosätts till förmån för förklaringar som landar i individernas ”kulturella bakgrund” (som den uppfattas av journalisten/skribenten).
Journalistkåren måste börja ta ansvar
Det måste bli ett slut på dessa godtyckliga och ovetenskapliga förklaringsmodeller, journalistkåren måste börja ta ansvar.
Om medier saknar kunskap om de mekanismer som gör att unga från vissa samhällsgrupper löper större risk att hamna i olika former av destruktivitet, vore det bra att satsa på utbildning, istället för att ge sig hän till vad som kan beskrivas som en kvinnlig motsvarighet till ”killgissningar”.
Det kommer vara svårt för etablerade medier att kritisera s.k ”alternativa medier”, om man själv publicerar texter som håller samma standard.
Vi kan inte styra vad journalister skriver, men unga har rätt att inte tillskrivas en rad egenskaper och karaktärsdrag som bygger på ovetenskapliga resonemang av okunniga och fördomsfulla journalister.
Avslutningsvis vill jag med utgångspunkt från Amandas kritik mot ”slappheten inför den accelererande segregationen och oviljan att erkänna kulturskillnader”, fråga om det finns någonting som är slappare än att bygga resonemang på ovetenskapliga svepande begrepp som är omöjliga att definiera.
Anders Cardell
