Jag har precis sett dokumentären ”Älskade Husby” på SVT och intrycken blir extra många eftersom jag växte upp på andra sidan Järvafältet. Det handlar om min egen årgång, som tonåring kände jag några av deltagarna och jag känner igen de flesta.

Det har aldrig saknats skildringar av mina gamla områden, varken då jag var barn eller nu. Oavsett om det är skandalreportage i kvällspressen, skrämselpropaganda från rasistiska politiker, nostalgiska dokumentärer eller låtar av traktens egna rapstjärnor, som ”berättar hur det är”, så har alla dessa skildringar något gemensamt – de utgår från ”de stökiga”. Här är Marianne Gustavssons och Maud Nycanders dokumentär inget undantag. Eftersom det här är en positiv skildring så får vi vinkeln ”Revanchisterna”; framförallt i Bahar som tagit sina tonårs dominanta, kaxiga jag till att bli Porsche-buren advokat. Och Matte som hann gå bort sig lite längre innan han i vuxen ålder tog sig ur kriminaliteten och nu hjälper ungdomar på glid.

På varje Bahar och Matte så går det fem Soledad

Öden som deras har alltid varit historiebärande för orten, men på varje Bahar och Matte så går det fem Soledad. Med hennes berättelse adderar den här dokumentären något efterlängtat nytt till genren.  Jag varken känner eller kände Soledad, men som hon berättar sin historia i dokumentären så känner jag att hon ger röst åt den anonyma massan av orten-barn, åtminstone i vår generation, vars historier aldrig är en del av narrativet kring orten.

Hon berättar om dem som växte upp i rätt okej familjeförhållanden, där det sällan fanns pengar men där man aldrig var hungrig. Om dem som gjorde rätt bra ifrån sig i skolan och som säkert busade som tonåringar, men de var aldrig ens nära kriminalitet. Men de hade, precis som Soledad berättar, sin kamp i att de tog tidigt vuxenansvar i sina familjer. De tolkade och lotsade föräldrar i systemet, lämnade, hämtade och lagade mat åt småsyskon för att föräldrarna jobbade dubbelt, eller så jobbade de själva med mamma eller pappa innan de kom till skolan på morgonen.

Deras historier är en viktig, men bortglömd del av historien

Deras historier är en viktig, men bortglömd del av historien om förorten och om Sverige. Jag hoppas vi kan få fler berättelser om dem, fler reportage och åtminstone 16 bars i en och annan låt när ortens stjärnor berättar för världen ”hur det är”.

Visst kan jag sitta som Ken och peka i gamla skolkataloger på någon som dött, någon som sitter inne eller några som blivit grovt kriminella, och ja, låt oss aldrig glömma dem. Men faktum är att jag skulle kunna peka ut oändligt många fler gamla skolkompisar som var mer som Soledad och, som hon själv avslutar filmen med: som det gått bra för, som blev som alla andra, som är en del av samhället, vi som växte upp i förorten då.

De förtjänar mycket större plats.

Petter Janbell
Rinkeby/Kista 1977-1998

Se dokumentären på SVT.

Lämna ett svar
You May Also Like

Viktigt att delta i klimatmarschen i Rinkeby!

Mitt under toppmötet i Madrid om klimatet kommer skolungdomarna i Fridays For Future (FFF) ordna en klimatmarsch i Rinkeby. Det är samling 12.00 i Norra Stadsparken, nära Rinkeby torg. Norra Järva Stadsdelsråd uppmanar alla Järvabor att delta.

Hur blir det med Hjulstas utomhusgym?

När politiker, som inrikesminister Mikael Damberg, uppmanar folk att träna på utegym istället för inomhus, så är det klokt sagt. Men det som dock oftast glöms i ett sådant uttalande är om förutsättningarna skapats för folket.

På tal om det som kallas för ”grit”

Läste nyligen en artikel om det som inom populärpsykologi kallas för ”grit”. Ett ord som förenklat kan beskrivas som driv och uthållighet. Känner mig reserverad, eftersom idén om grit enkelt kan bli använt på sätt som gör att elevens prestation, görs till ett uttryck för elevens karaktär.

De nya diskbänkarna är dåliga

Diskbänkarna i de nyrenoverade lägenheterna på Rinkebysvängen har en  mycket sämre funktion än de tidigare diskbänkarna.