Jag stannar till slutet Efter en bok av Fatemeh Khavari Premiär 19 september 2020 Olika spelplatser • Från årskurs 8 Kulturhuset Stadsteatern 2020 MEDVERKANDE PÅ SCENEN FatemehOldoz Javidi – FunktionärerSultan Ebrahami -”-Mohammad Zare -”-Hossein Mohammedi -”-Seyed Mohsen Mousavi PRODUKTION AvStina Oscarson Efter en bok avFatemeh Khavari RegiTereza Andersson ScenografiTorulf Wetterrot LjusKarl Svensson Komposition och ljuddesignDan Andersson Mask och kostymPatricia Svajger DramaturgMia Winge

Fatemeh Khavaris självbiografiska bok om händelserna 2017 när hon startade en sittstrejk för asylrätt har blivit teater.
– Det är speciellt att spela en person vars liv och berättelse pågår nu och påverkar samhället vi lever i, säger Oldoz Javidi som spelar Fatemeh Khavari på Stadsteatern i Husby.

Sommaren 2017 inledde en grupp unga afghaner i Sverige en sittstrejk på Mynttorget i Stockholm. Initiativtagare var den då 17-åriga Fatemeh Khavari som själv hade permanent uppehållstillstånd, men tog beslutet till aktionen i solidaritet med sina mindre lyckligt lottade kamrater. Situationen för de tusentals ungdomar som väntade på asylbesked i Sverige medan deras hemland bokstavligt talat slets sönder av upprepade explosioner var förtvivlad.

Scenföreställningen Jag stannar till slutet är en 58 minuter lång monolog baserad på Fatemeh Khavaris självbiografiska bok med samma namn. En minut för varje dag som strejken pågick. Dramatiseringen av Stina Oscarson är varsamt gjord och texten når ut med all sin smärta, desperation och livskraft.

En vitklädd Oldoz Javidi spelar Fatemeh Khavari för Järvaskolans nior en förmiddag i september. Publiken sitter direkt på golvet längs med väggarna runt scenen. Två killar i gula västar som själva deltog i sittstrejken 2017 finns också på scenen som statister och scenarbetare på samma gång.

När de vuxna inte gör något måste vi ungdomar agera

Det är imponerande tyst för att vara en skolföreställning. Allas blickar följer Oldoz Javidi när hon går fram och tillbaka över golvet, talar i megafon, talar i telefon. Hon beskriver världen som ett kretslopp av orättvisor, hon upplyser polisen om sin rätt att demonstrera utan tillstånd. Ingen människa är illegal, säger hon. Ibland pratar hon persiska, handlingen utspelar sig parallellt i Stockholm 2017 och under Fatemeh Khavaris uppväxt i Iran.

Efter föreställningen tänds ljuset och dörrarna öppnas, men publiken är välkommen att stanna kvar en stund och ställa frågor till skådespelaren. Många undrar ungefär samma sak. Har det hänt på riktigt? Är det du som är Fatemeh? Nej okej, men lever hon? Niondeklassarna säger själva att de var så små 2017, de minns ingenting av protesterna, men de är inte oberörda.

– Alltså, jag är helt stum, jag har inga ord. Det var så bra. Jag ska läsa boken också. Jag måste bara berätta en grej, i skolan så håller vi på och gör en film om islamofobi och de här koranbränningarna som har varit. När de vuxna inte gör något måste vi ungdomar agera, säger Abdullah Mohammadi som går i nian på Järvaskolan.

Hans klasskamrat Zeyneb Mahdi har tårar i ögonen och svårt att prata. Hon tyckte också mycket om föreställningen.
– Jag önskar att jag hade varit där under protesten. Jag är själv från Irak men kan relatera mycket till pjäsen.

Skådespelaren Oldoz Javidi bodde inte i Sverige 2017 men såg nyheterna om de unga afghanernas protest i Stockholm. Hon berättar att Fatemeh Khavari och andra som var närvarande under sittstrejken har varit delaktiga i produktionen sedan de började repetera föreställningen. Tack vare deras medverkan gjordes stora förändringar i manuset för att allt skulle bli rätt.

Viktigt att se tjejer i hijab som tar plats och står upp för sig själva

Hur känns det att spela Fatemeh Khavari?
– Det är speciellt att spela en person vars liv och berättelse pågår nu och påverkar samhället vi lever i. Nerverna fick spel på en helt annan nivå inför premiären.

Stämmer det att det var din idé att dramatisera boken?
– Ja, det stämmer. Jag visste inte vem Fatemeh var, men när jag läste boken  kände jag direkt att det här ska upp på en scen. Inte på Sergels torg, utan ute i orten. Jag ville att de som var där ska känna att deras historia bärs vidare. Och de ungdomar som är i deras ålder idag behöver nås av stärkande berättelser. Det är viktigt med representation, att se tjejer i hijab som tar plats och står upp för sig själva har stor betydelse.

Är det viktigt att göra politisk teater?
– Att vara aktiv och deltagande i samhället är att vara politisk. Det finns ingen pjäs som inte skulle kunna vara politisk. Livet är politiskt. Teatern fyller en funktion när vi kan samlas i samma rum och föra samtal om sådant som kan vara svårt att tala om utanför teatern. Olika kroppar kan dela med sig av olika perspektiv.

Hur är det att spela för skolungdomar i Järva?
– Det var en fantastisk klass idag! Ungdomar är med och reagerar direkt på allt som händer. Jag hör ju när reaktionerna kommer. Det blir så påtagligt när det kommer ungdomar som själva har upplevt den här typen av historier. Jag hör varifrån det kommer snyftningar, när det blir knäpptyst och när de säger åt kompisen att skärpa sig.

Jag stannar till slutet spelas i på Kulturhuset Stadsteatern i Husby  till och med den 24 oktober. Därefter går det att se föreställningen i Vällingby.

Anna Nygård
Foto: Maryam Barari
Lämna ett svar
You May Also Like

”Boken har varit en tillflykt”

Anita Karp har arbetat som maskör på teatern, inom äldreomsorgen och som forskare. Nu kan hon även titulera sig författare. Hennes första roman Fågelskugga kom ut nu i vår. – Det har varit ett rent nöje att skriva den, säger hon.

Anslut er till Böckernas befrielsefront!

Detta är en appell. Var med och befria stockholmarnas böcker! 200.000 böcker har rånats av den borgerliga majoriteten. Ett helt bibliotek, det Internationella biblioteket på Odengatan.

Vänskap och vernissage på sportlovet i Tensta

Cleo och Safi har hittat varandra under sportlovets modekollo, som anordnats på Tensta konsthall. De har målat och sytt varsin slängkappa i gyllene tyg.  – Det var lätt, bara att sy i en knapp, sade Safi.

Gå bara, del 13: Andra sidan gallren

Det här är del 13 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Drömmen om Europa har blivit en verklighet full av förtryck, byråkrati och rasism. Abdi kan inte säga som det är till sin pappa, men det finns hopp ändå. Kanske ligger det värsta bakom honom.