Afrofobin har sina rötter i den transatlantiska slavhandeln och en forskarrapport visar att afrofobin fortsätter även idag i vårt samhälle.
Kolonisatörer från Europa koloniserade kontinenten Afrika 1884 med sin starka militära makt. De exploaterade ländernas inhemska resurser och dess invånare tvingades till underkastelse.
Imperialistiska europeiska länders kapplöpningar är baserad på erövring och kolonisering av världens rikaste kontinent, Afrika.
Arvet från kolonialmakternas rasbiologiska ideologi stannade inte där, utan det fortsatte när Hitler tog över makten i Tyskland. Nazismen hade också afrofobiska föreställningar, deras riktiga ansikte blottades när Hitler vägrat att gratulera afroamerikanen Jesse Owens, som vann fyra OS- guld i Berlin 1936. Hitler tyckte att Jesse kränkt den ariska rasens överlägsenhet, och därför vägrade han skaka hand med honom.
Arvet från rasbiologiska ideologier lever fortfarande i våra europeiska länder. Ungern är ett exempel, där ett främlingsfientligt parti vid makten bedriver en främlingsfientlig politik. Där bannlyses flyktingar och blir brutalt misshandlade vid gränserna. Andra exempel är högerextrema Sannfinländarna i Finland, Fremskrittspartiet i Norge och Danskt Folkeparti. Vårt svenska samhälle är inte ett undantag. Sverige har fått sitt högerextrema och främlingsfientliga politiska parti i Sverigedemokraterna. Det finns flera exempel på deras afrofobi.
Ett annat exempel är när Expressen avslöjade när SD-riksdagsmannen Markus Wiechel, 25, gick till rasistisk attack mot svarta personer som han sett i en film på Facebook.
Afrofobin uttrycks idag som verbala kränkningar, fysiskt och systematiskt våld mot svarta personer, och även som utestängning från arbetsmarknaden, den politiska makten och bostadsmarknaden.
Afrosvenskar är underrepresenterade i svensk politik, de upplever att de placeras längst ner på vallistorna, trots att partierna förespråkar att de gärna vill rekrytera individer med utländsk härkomst. Detta motverkar invandrarungdomarnas engagemang i politiken.
Det råder samma strukturella diskriminering baserad på hudfärg på arbetsmarknaden. Det har forskare, bland annat Mattias Gardell, konstaterat i en ny rapport om afrosvenskars livssituation i Sverige.
Vi efterlyser ett mer jämlikt samhälle, där alla samhällsmedborgare behandlas lika oavsett hudfärg.
Kahin Ahmed, Rinkeby
