Det här är del 10 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi får komma ut ur fängelset i Libyen och kan fortsätta sin flykt mot Europa. Han är 14 år, ensam och svårt traumatiserad. Smuggelbåten över Medelhavet är hans enda utväg.

Så plötsligt händer det. Vi ska få komma ut. Det ska ske på natten, för det är bara vissa poliser som är med på det, de som har fått pengar. De släpper ut oss och utanför väntar en lastbil. Vi är femton personer från olika länder. De sätter oss längst in i lastutrymmet så inte andra poliser ska hitta oss. De ställer ett bord och lägger högar med kläder framför oss. Vi ska få åka till Tripoli, så är det sagt, det är det vi har betalat för. Vi ska bli lämnade i stadens centrum. Men de ljuger. Det borde ta många timmar att köra till Tripoli, men efter ungefär en timme stannar de. ”Kom, kom, kom!”

Vi tror att de ska skicka tillbaka oss till fängelset. De säger att det finns en poliskontroll i närheten. Vi hoppar ut ur bilen, lite omskakade.

”Ni måste gå runt poliskontrollen”, säger de. ”Vi kan inte köra igenom där.” De pekar och visar åt vilket håll vi måste gå för att komma runt. ”Sedan kan ni promenera till Tripoli, det är nära.”

Vi säger ingenting. Vi vet att det inte är nära. Och vi har betalat för att få komma hela vägen.

”Eller vill ni tillbaka till fängelset?” säger en polis.

Aldrig, aldrig mera fängelset. Hamnar jag där kommer jag aldrig ut. Pappa och mamma kommer inte att ha råd. Det får inte hända.

”Jävla svartingar, jag ska döda er”

”Gå inte alla på en gång, gå tre och tre eller två och två”, säger polisen. Några har redan börjat springa. De är rädda att polisen ska ångra sig och ta dem tillbaka.

Jag går med Ahmed och en till. Det är skönt att inte vara ensam i alla fall. Poliskontrollen ligger vid en motorväg. Runt om är det mest sanddyner och skog. Det är mitt i natten och mörkt, svårt att se någonting alls. Vi ser bilarna som susar förbi. Vi börjar gå, vi ska gå i en stor båge för att inte bli upptäckta. Vi följer en mindre väg. Vi går i en halvtimme, sedan tar vägen slut. Framför oss är en mur. Vi tvekar, kanske fortsätter vägen innanför muren? Det finns ingen annan väg så vi öppnar porten och går in. Vägen fortsätter, men det ligger också ett hus där. En kvinna står längre fram på vägen och hon börjar skrika när hon ser oss. En man kommer utspringande från huset, vi hinner inte säga något, han skriker: ”Jävla svartingar, jag ska döda er, ni vill bara stjäla!”

Vi tvärvänder och springer, springer, springer, så fort vi bara kan. Jag tappar mina skor, det finns ingen tid att plocka upp dem, jag springer barfota. Jag tittar över axeln och ser ett ljus, tänk om det är mannen som följer efter oss med bil, tänk om han har vapen och ska skjuta oss på riktigt? Vi hukar och springer i vägkanten, hoppas att vi inte ska synas. Till slut är vi tillbaka där vi blev avsläppta tidigare. Tillbaka på noll.

”Kolla”, säger Ahmed, ”visst är det en taxi där borta?”
Det stämmer. Vi går fram och pratar med chauffören.
”Har ni pengar?” frågar han. Ahmed har lite. Vi tänker först att vi inte ska säga att vi kommer från fängelset eller att vi är migranter, för då kanske han ringer polisen. Men det syns på oss, på våra trasiga kläder och för att vi ser så slitna ut. Och på mina bara fötter.

Vi säger som det är, men låtsas att vi inte kan så mycket arabiska för att undvika frågor. Taxichauffören verkar inte bry sig. Han är lite orolig för polisen, för de skulle kunna ta honom också om han körde oss, men han vill ha pengarna och går med på det. Ahmed betalar.

”Jag ska betala tillbaka till dig senare, jag lovar”, säger jag.

”Äh, tänk inte på det, det behöver du inte. Jag förstår att du inte har så mycket”, säger han.

Vi sätter oss. Jag sluter ögonen och försöker tänka att det faktiskt gått bra, nu är vi på väg igen.

Det är början av ramadan, fastemånaden

Tripoli är en stor stad. Jag orkar inte ta in så mycket. Vi letar efter ett ställe där Ahmed har vänner som bor, men vi hittar det inte. Det är början av ramadan, fastemånaden. Vi går runt lite planlöst. En man tittar på mig, skakar på huvudet.

”Vad har hänt med dig?” Jag kan höra att han är från Sudan. ”Du har inga skor ens!” säger han upprört. ”Vart ska du ta vägen?” Han ser ledsen ut när han ser på mig.

Jag svarar att jag ska gå med mina kompisar och han säger att Gud må vara med mig. Jag förstår att jag ser ganska sliten ut nu. Jag förstår att han blir ledsen. Men vad ska jag säga? Det är så här min situation är bara. Orkar inte prata om det, det hjälper inte. Det känns som att jag måste försvara mig och jag vet inte hur.

Vi ska sova på somaliska ambassaden, man får det, ett par dagar bara. Där är vi säkra, det området respekteras och polisen får inte ta oss där. Nu är det bara Medelhavet kvar. Sedan är jag i Europa. Jag blir skräckslagen av tanken på havet, men jag vet att jag måste. Jag måste hitta något sätt att ta mig vidare.

Det är svårt att vara i Libyen, även utanför fängelset. Folk skriker rasistiska saker efter oss. När jag försöker köpa mat kommer en liten pojke fram och kastar sten på mig. Jag säger åt honom att sluta, men då kommer folk från alla håll och försvarar honom. Ingen säger åt honom att det är fel att kasta sten på folk bara för att de är svarta. Alla bara ser på. Jag vill inte vara här.

Jag pratar med andra migranter på ambassaden, alla har åkt genom Sahara precis som jag och alla mår dåligt av sina minnen därifrån. En kille berättar att han somnade i bilen, kanske var han medvetslös till och med. Alla trodde att han var död och de la honom i en grav med andra som skulle begravas längs vägen. Men just som de började ösa ner sand över honom vaknade han.

Vi tittar på varandra och undrar hur många som blivit levande begravda i öknen. Det finns inte tid att undersöka folk ordentligt och ingen orkar och ingen har kunskaper i medicin.

Jag är rädd för den här världen, den skrämmer mig

Han kan inte sova längre. Sömnen är bara skräck, och lyckas han somna drömmer han att han blir levande begravd. Varje natt upprepas det.

”Försök ta det lugnt, vi är i Tripoli nu, inte i Sahara. Ingen blir levande begravd här”, säger jag. ”Du måste glömma, du kan inte tänka på det nu.”

”Abdi, jag kan inte glömma. Hur ska jag kunna sova när de varje natt lyfter ner mig i graven igen?”

Nej, jag vet inte det. Jag vet ingenting längre. Jag är rädd för den här världen, den skrämmer mig.

Alla är stressade och traumatiserade. Alla har varit med om fruktansvärda saker. En del vet inte ens var de är. Folk är inte som de var innan, folk förändras av den här resan. Man ser det i deras ögon. Många blir sjuka, psykiskt sjuka av att göra det här. Folk som nyss var helt vanliga börjar prata med sig själva, blir ryckiga i sina rörelser, konstiga.

Jag mår illa av att tänka på vad som händer kvinnorna på vägen. Hur män kunde våldta kvinnor medan andra tvingades att bara se på. Hur vi var tvungna att sova i samma rum som dessa män. Som att det var helt normalt. Kvinnan som blivit våldtagen måste se mannen som gjorde det varje dag. Måste följa honom. Det går inte att tänka på utan att bli galen.

Jag drömmer om att jag är fast i Jemen eller Libyen som slav. Jag hör så många sådana berättelser. Jag försöker glömma, jag vill inte bli galen. Folk pratar rakt ut i luften, ”släpp mig”, ”släpp henne”, ”släpp honom”, ”sluta”, slå mig inte”. De hallucinerar, de kommer inte undan sina minnen.

Jag får inte tag på pappa, telefonnumret till Lafoole fungerar inte längre. Jag ringer min farbror i Nairobi i stället. Han har mailat med pappa och säger att min familj mår bra, de gjorde det i alla fall för ett par dagar sedan. Telefonerna har fungerat dåligt i Lafoole och familjen har dessutom flyttat längre ifrån byn nu, så det skulle ändå vara svårt att nå dem. Jag berättar om allt som hänt och om resan jag nu måste göra och vad det kostar. Han ska hjälpa mig med pengar, men han säger att det här är sista gången, sedan kommer han antagligen inte kunna ordna fram mer. Han har redan skickat pengar när pappa har bett honom. Allt har kostat så otroligt mycket mer än vad vi kunnat föreställa oss. Jag säger att det är okej, jag är ju snart framme. Det här är sista stoppet innan Europa. Jag är faktiskt framme snart. Jag har lyckats överleva och det är bara en båtresa mellan mig och mitt mål.

Alla är väl ungefär lika dåliga

”Snart ska ni slippa oron”, säger jag.
Han är tyst. ”Tänk om du dör i havet”, säger han sedan.

Hela tiden är det smugglare som vill göra affärer med oss. De är som gatuförsäljare. ”Jag har bästa båten, åk med mig!” säger de och drar i en. Alla är väl ungefär lika dåliga, det är omöjligt att veta. Vi är några stycken som bestämmer oss för att åka med en smugglare. Inte för att vi litar på honom, men vi måste ju vidare. Vi vet att de ljuger, efter Sahara vet vi det. De säger: ”Ni vill till Italien, inga problem, inte farligt, vi ska fixa en jättebra båt, om några timmar är ni i Europa.” Som att de gör reklam. Men vi vet hur det går till. De tar en båt med rum för femton personer och så släpper de på trettio. Alla måste betala tusen dollar var. Det är augusti nu. På vintern går det inga båtar, mellan september och januari kan man inte åka, havet är för oroligt. Men jag vill inte stanna i Libyen. Vi kan inte bo på ambassaden längre. Smugglaren flyttar oss till en lägenhet där vi ska vänta på att få åka. Om vi går ut kan polisen ta oss och det vill vi inte riskera. Det finns en gammal TV i lägenheten och vi sitter och stirrar in i den. Väntar. Det är mest politiker som pratar om hur fantastiskt Libyen är och hur dålig resten av världen är. Gaddafis son Saif al-Islam säger att svarta personer inte ska få vara i Libyen och att de ska straffas hårt för att de tagit sig in. Jag har hört att Libyen har ett avtal med EU om att de ska stoppa flyktingar som vill ta sig över havet, de får pengar för att ta fast oss och fängsla oss. Det känns otäckt att EU ger Gaddafi pengar med tanke på allt vi varit med om. Som att de inte bryr sig, bara vi stängs ute.

Vi kan inte gå ut, vi trängs många i en för liten lägenhet, väntar på att mannen ska komma och säga att det är dags att åka. För varje dag blir det svårare, snart är det september och har vi inte kommit i väg då så måste vi vänta till februari. Jag kan inte stanna i Libyen så länge. Jag kommer att hamna i fängelse då och den här gången kommer jag inte ha några pengar att ta mig ut för. Polisen letar hela tiden efter folk som oss. Det finns en annan lägenhet mitt emot vår där det också bor somalier. Dit kommer polisen. En man kastar sig ut från tredje våningen. Jag står vid fönstret och ser honom falla. Han slår tungt i marken och ligger kvar där, som en stor hög bara. Han har en röd tröja. Hans ena ben ligger i en konstig vinkel, det måste vara brutet. Polisen tar honom, släpar honom från platsen.

Efter det blir vi flyttade till en annan lägenhet. Den vi bodde i var för osäker. Smugglaren kör oss på natten i en lastbil. Vi får flytta många gånger. Han är orolig, polisen kan ta honom också. Det han gör är olagligt, men det är hans jobb. Alla våra pengar blir hans. Varje kväll kommer han och säger samma sak; att vädret inte är så bra, att vi måste vänta. På TV säger Gaddafi att vi ska ut från hans land. Vi väntar och väntar. Det är inte så att vi litar på dem, de som ska köra oss. Det är inte så att vi tror på att båten är stor och trygg. Vi vet att det kommer vara livsfarligt. Vi har ju hört om båtarna som försvinner i Medelhavet. Men jag uppskattar att det är 50 procents chans att jag klarar mig. I Somalia är det 99 procents chans att jag dör. Eller i alla fall tvingas med i al-Shabaab. Jag vet att det finns en chans att jag tar mig levande över Medelhavet och jag måste ta den chansen. Jag sover inte de här nätterna, hur skulle jag kunna det? Jag har ingen som kan hjälpa mig nu, bara Gud.

Illustration: Hanna Stansvik

Hanna Stansvik är en konstnär från Hallsberg som sedan tio år bor och jobbar i Tensta. Hanna arbetar mycket med självporträtt, både av praktiska skäl och för att det ger henne möjlighet att vara närgången och avståndstagande samtidigt.  Hanna har gått två år på Örebro konstskola och ungefär sex år på universiteten i Stockholm och Uppsala där hon har läst konstvetenskap, konstpedagogik och genusvetenskap.

Se mer av Hanna Stansviks konst på hennes hemsidainstagram och facebooksida.

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Järva Filmfestival visar OS-matchen kl 14:00

Gräsfältet mellan Spånga IP och Enbacksskolan sjuder av förväntansfulla barn som väntar på att torsdagens första film, Vaiana, ska börja. – Vi uppskattar att vi har haft mellan 500 och 600 besökare varje dag under veckan som gått, och ikväll blir det nog fullsatt eftersom vädret är så skönt, säger Ahmed Abdirahman från stiftelsen The Global Village.

Gunilla Lundgren fick årets Katarina Taikon-pris

Författaren Gunilla Lundgren, som i mer än 30 år har arbetat med barn och elever i Rinkeby, fick årets Katarina Taikon-pris. – Jag är så oerhört glad och tacksam för det här fina priset, sade Gunilla Lundgren vid prisutdelningen i Stockholms stadshus.

Läslandet kommer till Rinkeby

På sportlovet smyger Läslandet igång en verksamhet i Rinkeby Folkets Hus och kommer finnas där varje fredag. Läslandet är en del av Läsfrämjarinstitutets verksamhet och riktar sig till barn mellan 3 och 11 år och deras vuxna.

Shakir Bader Attiyah gör sin sista utställning

Imorgon lördag lovas ett spektakulärt vernissage om fred och social orättvisa på Husby konsthall. Shakir Bader Attiyah från Akalla ställer ut för allra sista gången, och det gör han stort. – Det här blir ingen vanlig premiärvisning, det blir en hyperupplevelse som ska uppfylla alla ens sinnen på en och samma gång, säger konstnären.