Jag har aldrig begripit folk som haft träningscykel hemma. Varför cyklar de inte ute istället? Och hur får de plats i lägenheten? Varför över huvud taget svettas inomhus?
Jag har ändrat uppfattning. Fullständigt. Efter att ha levt i ett slags karantän en längre tid, höll jag på att bli galen. Jag har varit lite förkyld, så promenader i den hårda aprilblåsten var inte något alternativ. Jag kom iväg till affären och handla mjölk, det var ungefär vad det blev. Men nu har jag fått låna en träningscykel. Den står på balkongen och där sitter jag och trampar.
Det är långtråkigt att bara vara hemma. Maken arbetar som vanligt, men cyklar numera fram och tillbaka till jobbet. Dottern studerar hemifrån, ligger i sängen och lyssnar på lärarna i datorn. Hon tar studenten i år. Men det blir inget utspring, inget flak, inget firande. Deppigt, men många har det så mycket värre i dessa dagar. Vi är medvetna om det.
Arbetsgivarna fick myndigheterna att dra tillbaka beslutet om att ha skyddsvisir och munskydd i allt patientnära arbete
En nyhet den senaste veckan gjorde mig mycket upprörd. (Det är visserligen mycket som gör en förbannad nu för tiden. Och egentligen, vid närmare eftertanke, nästan jämt.) Det handlade om skyddsutrustning för personal inom äldreomsorgen. Hur arbetsgivarna i SKR, Sveriges kommuner och regioner, kallade Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) till möte. Facket bjöds inte in. Arbetsgivarna fick myndigheterna att dra tillbaka beslutet om att ha skyddsvisir och munskydd i allt patientnära arbete. Hur är det möjligt? Hur kan det få hända? Hur många sjuka har de på sitt samvete?
Det är tråkigt att inte kunna jobba som vanligt, mycket av den ordinarie verksamheten är inställd. Stadsdelsnämndens möten sker bakom lyckta dörrar, alla offentliga arrangemang är uppskjutna eller inställda, föreningslivet träffas i stort sett bara på nätet. Men jag har inte varit sysslolös. Den senaste tiden har texterna och tipsen till tidningen rasat in. Det är fantastiskt och jag uppmanar alla att fortsätta skriva.
Läsarna har blivit fler, antalet har inte bara fördubblats, utan tredubblats under denna tid
För många följer vår tidning. Läsarna har blivit fler, antalet har inte bara fördubblats, utan tredubblats under denna tid.
Jag hoppas, och tror, att det beror på att järvaborna litar på oss i denna svåra stund.
Kerstin Gustafsson Figueroa
