Jag saknar ett gränslös systerskap i Järva när det gäller kvinnokampen. Där etnicitet, religion, språk och kultur ska vara tillgång istället för en begränsning.
 
Varför har man inte tänkt på det förut? Eller har man försökt, men inte lyckats?
 
Min dröm är att vi samlas under samma tak. Vår gemensamma styrka behövs i vårt kära Järva, som är så unikt med sin mångfald.
 
Inkludering och integration sker inte via startade projekt eller med dyra rapporter, utan att det sker där människor möts och gör saker tillsammans i gemenskap.
 
 
Min vision är att denna dag blir ett startskott för någonting stort
 
Järvas kvinnor är väldigt drivande i föreningslivet. Just på den Internationella kvinnodagen borde vår gemensamma styrka synas, på dagen som är så viktig för alla systrar som kämpar.
 
Min vision är att denna dag blir ett startskott för någonting stort. Vi borde inte bara fira kvinnodagen gemensamt, utan även göra gemensam sak när det handlar om trygghetsvandringar på våra gator, idrottsevenemang för våra barn, kulturaktiviteter, festivaler och andra tillfällen där vi möts.
 
Örat mot marken och låt våra röster eka! Kvinnokraft made in Järva.
 
Esme Güler
 
Lämna ett svar
You May Also Like

Vi vill vara med och bestämma om vår framtid

Reactor är viktigt för oss och vi vill nyansera bilden som Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning och många politiker har av oss unga. Vi är kritiska till hur översynen har gjorts, hur beslutet har fattats och till förslaget att lägga ned Reactor.

Tio år efter terrordådet på Utöya

Idag för tio år sedan slog en högerextrem terrorist till mot norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund på ön Utöya. Han såg arbetarrörelsen som det största hindret för högerextremismen. Därför ville han genom sitt terrordåd döda de unga, så att inga fler ledare skulle finnas kvar i framtiden.

16- och 17-åringar kan boka vaccintid på måndag

Med start på måndag den 9 augusti kan 16- och 17-åringar i Stockholms län boka tid för vaccination. Region Stockholm påbörjar arbetet med nästa åldersgrupp inför skolstarten för att minska smittspridningen.

Vart ska våldets osynliga offer vända sig?

Vakuumet som uppstår när en närstående eller bekant går bort är påtagligt. Klassbänken står tom, sovrummet är orört och vänskapscirkeln blir mindre. Ännu ett telefonnummer som man kanske borde radera, men som man låter stå kvar i kontaktlistan. Tyvärr är detta en verklighet för många, en sorts tyngd som griper tag i en. Men vem vänder man sig till när man behöver prata ut?