Vardagen i den lankesiska byn utanför samhället Gonapola, är stillsamt och vackert. Bland de vattendränkta risfälten, palmdjungeln och de enkla husen, är de som lever det enklaste livet också de mest tacksamma. Numera reser jag hit till Sri Lanka årligen, för att besöka min biologiska familj. Ett privilegium på många sätt, något jag är så medveten om och så tacksam för. Sedan spädbarnsålder har Sverige varit mitt ”hemma”, passet visar det, min förkärlek till landets fyra årstider, matkulturen och min uppskattning av kösystemet skriker ut suedin i mig. Däremot förändrades min värld, mina perspektiv och framförallt min självbild, när jag 2012 fick kontakt och träffade min lankesiska familj igen. Det var första gången på 25 år.
Nu, när ytterligare sex år har passerat, promenerar jag på grusvägen och svettas i den höga luftfuktigheten. Fukten är typiskt för Sri Lanka under denna tid på året, då det regnar flera timmar om dagen. Jag påminns om att de som har minst – och svårast rent ekonomiskt – alltid är de som drabbas mest och värst. Motpolerna har inga begränsningar. Människorna i min omgivning går dagligen igenom utmaningar som jag, som kallar Sverige för hemma, lever så långt ifrån i min trygga vardag.
Ändå, människorna omkring mig ler, värmen strålar i deras ögon. Sri Lanka är ett varmt land, på så sätt. Min pappa i Sverige brukar beskriva landet som ”sagoön”. Jag tror han med det smeknamnet försöker beskriva de rikedomar och skatter som finns här i landets tropiska natur, bland folket och i paradiset av utsökta frukter.
När jag är tillbaka från min promenad, sätter jag mig på trappan till familjens hus tillsammans med min mamma. Inget annat än kärlek kan beskriva hennes existens i mitt liv. Jag dricker en tambeli, en orangefärgad kokosnöt, vilket är bland det bästa jag vet. Jag lyssnar på nyheterna i bakgrunden, som i dessa dagar fylls av folkets missnöje över det politiska läget. Nåväl, mina båda hemländer (för det är de, på olika sätt) Sri Lanka och Sverige, har åtminstone det gemensamt.
Manel Rodrick
