I Paris lever tusentals svensktalande ungdomar i tältläger i väntan på asylbesked. Annelie Drewsen har skrivit en roman om deras öde.
– Det är upp till läsaren om man vill kasta ifrån sig boken och aldrig mer tänka på det här, eller om man vill engagera sig på något sätt.
Författaren och journalisten Annelie Drewsen jobbade fram till 2016 som lärare på Tensta gymnasium. Strax efter att hon hade slutat märkte hon att något höll på att hända, fler och fler av hennes tidigare elever fick utvisningsbeslut. Runt omkring de utvisningshotade ungdomarna hände det också saker, ett stort engagemang växte fram och Annelie Drewsen började skriva om det hon såg.
Det blev en novell, Tusen tashakor, hejdå. Den handlar som Salar som fått ett tredje avslag på sin asylansökan och måste säga hejdå den familj som blivit hans under åren i Sverige. Novellen publicerades i tidskriften Opulens 2018, men berättelsen slutar inte där, Annelie Drewsen kunde inte släppa Salar, trots att han är en helt fiktiv person. I tre års tid har hon arbetat med fortsättningen där vi får reda på hur det gick för Salar efter uppbrottet, och förra veckan släpptes romanen Prinsen av Porte de la Chapelle.
Jag har fått ett förtroende, både från ungdomarna och från personer runt omkring dem
– Det känns bra att den äntligen är ute, jag har jobbat väldigt länge på den. Men det är ingen jubelkänsla, jag hade hellre inte behövt skriva den eftersom den bygger på en hemsk verklighet.
För att kunna berätta Salars historia har Annelie Drewsen både intervjuat ungdomar i Sverige som varit i hans situation som ensamkommande, asylsökande och pratat med personer som funnits runt omkring i exempelvis familjehem och skolor. Annelie Drewsen gjorde också två resor till Paris där hon träffade flera unga människor som gett upp om Sverige och därför söker asyl i Frankrike istället.
– Jag har fått ett förtroende, både från ungdomarna och från personer runt omkring dem som har öppnat sig och berättat om sina liv, jag ville skildra det med respekt och värme. Den här typen av skrivande och berättande tar tid, men jag har känt en viss stress för att vi måste göra något åt det som pågår nu. Jag valde att inte skriva ett tidningsreportage, för jag tror på fiktionens kraft. Speciellt om vi läser tillsammans och pratar om texten kan den skönlitterära berättelsen stanna kvar längre än ett reportage.
För deras del är det för sent att hoppas på politiska beslut
Prinsen av Porte de la Chapelle marknadsförs som en ungdomsbok, men någon övre åldersgräns behövs egentligen inte, enligt Annelie Drewsen. Däremot är innehållet så pass obehagligt att den inte passar för yngre barn. Samtidigt menar hon att man inte ska underskatta vad barn och ungdomar kan ta in, boken beskriver trots allt händelser som är verklighet för många tonåringar idag.
Enligt en källa på plats i Paris finns i dagsläget minst 4000 svensktalande ungdomar i staden som bor i tältläger i väntan på besked i asylprocessen. Svenska kyrkan bistår dem med språkundervisning i franska och det har startats en förening särskilt för att hjälpa den här gruppen unga. För dem är sveket redan ett faktum och Annelie Drewsen säger att för deras del är det för sent att hoppas på politiska beslut. I stället vill hon att vi ska prata om de etiska konsekvenserna och vad det gör med oss människor när vi behandlar varandra såhär.
– En del böcker avslutas med en uppmaning att engagera sig för att förändra något i samhället kopplat till det man just läst. Det här är inte en sådan bok. Det är upp till läsaren om man vill kasta ifrån sig boken och aldrig mer tänka på det här, eller om man vill engagera sig på något sätt. Jag ville inte tala om för folk vad de ska göra, men det finns ju massa olika sätt att engagera sig på.
Det finns så många människor som kliver fram med självklarhet och hjälper varandra när det behövs
Och det finns hopp. Annelie Drewsen berättar att det trots allt går ganska bra för en hel del av ungdomarna i Salars situation, många får uppehållstillstånd i Frankrike. 
– Jag har skrivit om resan och den första tiden i Paris, men även där i svårigheterna finns en sådan värme och gemenskap mellan ungdomarna. Det finns så många människor som kliver fram med självklarhet och hjälper varandra när det behövs. Jag tänker på Amanda Gormans dikt på presidentinstallationen i USA, den raden om att vi ska vara ljuset för varandra. Den värmen som finns mellan människor är ljuset.
“For there is always light,
if only we’re brave enough to see it.
If only we’re brave enough to be it.”
Anna Nygård
Foto: Ulrica Zwenger
