Det var en av de där ljuva sommarkvällarna, som den här sommaren har bjudit oss. Ängen mellan Tensta och Spånga IP var full med folk och filmen Black Panther visades på en gigantisk filmduk. Det är historien om det afrikanska landet Wakanda, som utvecklats utan kolonisation och i splendid isolation. Ett land med oändliga rikedomar, som de använt på bästa sätt. De känner till omvärlden, men världen känner inte till dem.
Det är en saga om hur ett samhälle kan blomstra på egen hand och av ett folk som aldrig förslavats. Drömmen om ett bättre samhälle finns och har alltid funnits. Ibland handlar det om religion, ibland om politik. Det är en vacker dröm, en utopi, som människan behöver. Särskilt i vår tid. För nog kan vi bättre än så här?
Naturligtvis går inget lätt, även Wakanda har fiender. Det enda som stör mig är att snubben från CIA framstår som en hygglig typ. CIA som stått bakom så många militärkupper och invasioner att det är svårt att hålla räkning på dem.
Men i filmen segrar de goda. Såklart. Det avancerade samhället Wakanda beslutar sig för att dela med sig av sina rikedomar och kunskaper. ”De kloka bygger broar”, säger Wakandas kung T’Chaka. ”De dumma bygger murar.”
Kerstin Gustafsson Figueroa
