Tunna blå linjen heter SVT:s senaste stora satsning. Det är tio avsnitt, sammanlagt tio timmar, om uniformerade poliser i Malmö. Recensenter hyllar serien, som ”osminkad vardagsrealism” och ”unik tonträff”.

Och ja, efter fem avsnitt håller jag med, den är både välgjord och välspelad. Som tittare identifierar man sig fullständigt med poliserna. Jag förstår varför Magnus vrålar ”vad är det du inte fattar?” till en tjatig och skitjobbig malmöbo. Och det är det som är kruxet. Allt berättas från polisens perspektiv, okritiskt. De är hjältarna.

Razzian på Tensta konsthall kunde bli ett spännande avsnitt

Jag skulle vilja se en lika välgjord serie om hur folk har det längs den riktiga blå linjen. Ett avsnitt kunde handla om A, som kom hem från gymnasiet, finklädd och trött efter att ha varit servitör på treornas avslutningsmiddag. Han blev utan anledning brutalt inplockad i en polispiket och muddrad in på bara kroppen.

Eller om O, som skulle gå och köpa bullar på Lidl, då han såg att polisen förde bort en kompis. Han frågade varför och det skulle han inte ha gjort. Han kördes iväg och ställdes av utanför en bensinmack i Järfälla.

Jag skulle lätt få ihop stoff till tio avsnitt

Razzian på Tensta konsthall kunde bli ett spännande avsnitt. Och ett om Said Ali, som tröttnade på att ständigt bli stoppad av polisen så han polisanmälde polisen. Dessutom skulle ett avsnitt berätta om polismannen, som skriver engagerade artiklar i samhällsdebatten och samtidigt ägnar sig åt regelbundna trakasserier av unga killar i orten.

Jag skulle lätt få ihop stoff till tio avsnitt.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Skriv till oss i coronans tid!

Vi lever i en märklig tid när ingenting längre är som förut. Och ändå är det mesta sig precis likt. Husen står kvar, bussarna rullar och i affärerna finns varor. Men vi är med om något som flera generationer efter oss kommer att minnas och tala om.

Det finns inget farligare än hopplöshet

Det började redan förra sommaren, med alla bränder och hettan som inte gav sig. Den här sommaren har jag märkt att katastrofkänslan sprider sig. Inte bara det faktum att isarna smälter, och djurarter utrotas, utan även hotet om krig är påtagligt. Min yngsta oroar sig för framtiden och jag försöker lugna henne. Exemplen från historien är många, då det sett nattsvart ut men människorna ändå har lyckats vända utvecklingen rätt.

Är det så här det kommer att bli?

Första gången jag skulle rapportera från ett möte i stadsdelsnämnden glömmer jag aldrig. Det var ett mycket välbesökt möte i Tensta Träff

Därför skriver jag om Fristads servicehus

”Om jag berättar något för dig, har du tystnadsplikt då?” Jag försäkrade kvinnan som ringde att en journalist aldrig röjer sina källor. Då började hon prata.